I ett konsignationslager står varan hos kunden men ägs av leverantören. Ägandet flyttar först när varan förbrukas, och det är då den faktureras.
Upplägget är vanligt där tillgänglighet är avgörande och förbrukningen svår att förutse: reservdelar hos en industrikund, förbrukningsmaterial i vården, komponenter hos en tillverkare som inte har råd att stå still.
Vad var och en betalar med
Kunden slipper binda kapital och slipper inkuransrisken. Leverantören får en plats nära förbrukningen, vilket i praktiken låser ute konkurrenterna, men betalar med kapital och risk fram till förbrukningen.
Det är alltså inte en tjänst utan en uppgörelse, och båda parter bör veta vilken sida av den de står på.
Förbrukningsrapporteringen bär upplägget
Rapporteras förbrukningen inte vet ingen vad som finns kvar, påfyllningen blir gissningar och faktureringen släpar. Tre saker behöver därför fungera: en rutin som är enkel nog att bli av, avtalade min- och maxnivåer, och avstämning mot fysiskt saldo med jämna mellanrum.
Rapporterad och faktisk förbrukning glider isär över tid. Det är inget konstigt, men det behöver upptäckas medan differensen är liten.
Redovisningen följer ägandet
Eftersom varorna ägs av leverantören ligger de i leverantörens lagervärde och inte i kundens. Det påverkar båda parters nyckeltal, och det betyder att inventeringen behöver täcka konsignationslagren trots att de fysiskt står någon annanstans.
I Fluit finns konsignationsavtal med status, artikelrader, faktureringsfrekvens och påfyllningsläge: manuellt via överföringsorder, automatiskt, eller när saldot understiger min-nivån.
