En prognos är en kvalificerad gissning om framtida efterfrågan. Den behövs så snart ledtiden mot kund är kortare än ledtiden för att skaffa fram varan, alltså i praktiken nästan alltid.
Utan prognos måste allt tillverkas eller köpas mot order, och då blir leveranstiden summan av alla ledtider i kedjan. Med prognos flyttas beslutet framåt i tiden, mot priset att beslutet fattas på osäkrare underlag.
Konsumtion är nyckelmekanismen
Det som ofta saknas i enkla upplägg är avräkningen. Prognosen säger att 200 enheter kommer att efterfrågas i vecka 34. När en order på 80 kommer in ska prognosen för den veckan minska till 120, annars planeras 280 in.
Det är samma logik som gör att en prognos aldrig ska adderas till orderstocken rakt av. Den ska ersättas av den i takt med att verkligheten materialiseras.
Horisonten sätts av ledtiden
Prognosen behöver sträcka sig minst så långt fram som den längsta ledtiden i kedjan. Har komponenten tolv veckors leveranstid är en prognos på åtta veckor värdelös när beslutet ska fattas.
Längre horisont än nödvändigt ger däremot sällan bättre beslut. Osäkerheten växer snabbare än nyttan.
Alla prognoser är fel
Frågan är inte om prognosen slår fel utan hur och åt vilket håll. Ett systematiskt fel, där prognosen konsekvent ligger för högt eller för lågt, är ett metodproblem som går att rätta. Slumpmässig spridning kring rätt nivå är däremot inget fel, det är variation, och det är precis vad säkerhetslagret finns till för.
Skillnaden är värd att hålla isär. Bufferten löser variation men botar aldrig en skev prognos.
Aggregering hjälper
En prognos på hela artikelgruppen är alltid träffsäkrare än summan av prognoserna per artikel, eftersom avvikelserna tar ut varandra. Samma sak gäller tid: en månadsprognos slår bättre än fyra veckoprognoser.
Det är därför planering ofta sker på en grövre nivå än den nivå där ordern läggs.
