CBAM, Carbon Border Adjustment Mechanism, sätter ett pris på koldioxidutsläppen i varor som importeras till EU. Tanken är att jämna ut spelplanen: europeisk tillverkning betalar för sina utsläpp genom utsläppshandeln, och utan CBAM skulle import från länder utan motsvarande kostnad bli konstlat billig.

För en importör är det inte en klimatfråga i första hand. Det är ett dataproblem, och det landar i inköp och i artikelregistret.

Vilka varor det gäller

Sex varugrupper omfattas: cement, järn och stål, aluminium, gödselmedel, el och vätgas. Därtill ett antal varor tillverkade av dessa material, till exempel skruv, rör och profiler i stål eller aluminium.

Avgränsningen görs med KN-nummer, alltså varukoden ur tulltaxan. Det är därför en verkstad kan bli berörd utan att köpa in råvara: en förpackning skruv har en varukod, och den kan ligga inom CBAM.

Vad som gäller sedan 2026

Fram till utgången av 2025 var CBAM en ren rapporteringsövning. Sedan den 1 januari 2026 gäller den definitiva fasen, med två praktiska konsekvenser:

  • Importörer som tar in mer än 50 ton CBAM-varor per kalenderår måste ha status som godkänd CBAM-deklarant. Utan den statusen får varorna inte importeras.
  • Certifikat ska köpas och överlämnas som täckning för de inbäddade utsläppen i det som importerats.

Deklarationen är årlig och lämnas i efterhand: uppgifterna för 2026 rapporteras senast under hösten 2027. Genom EU:s förenklingspaket har både gränsen på 50 ton, tidplanen och kraven på hur stor andel av utsläppen som ska täckas av certifikat justerats, och beräkningen av utsläpp i insatsvaror har förenklats.

Inbäddade utsläpp är det svåra

Det som ska rapporteras är inbäddade utsläpp: växthusgaserna som uppstått vid tillverkningen av varan, inklusive utsläppen från insatsvarorna. Beräkningen följer EU:s metod och bygger på uppgifter från tillverkaren, som ofta sitter i ett land utan motsvarande rapporteringskultur.

I praktiken blir det en inköpsfråga. Uppgifterna måste begäras in från leverantören, sparas per artikel och kunna knytas till en specifik import. Ett par konsekvenser följer direkt:

  • Varukoden måste vara rätt på artikeln. Utan den går det inte att avgöra om varan omfattas.
  • Vikten per artikel måste vara rätt. Både 50-tonsgränsen och utsläppsberäkningen bygger på kvantitet.
  • Leverantörsuppgifterna behöver en plats. Ett mejl i någons inkorg räcker inte när deklarationen ska lämnas ett år senare.

Vad ett affärssystem kan bidra med

CBAM-deklarationen lämnas inte av affärssystemet. Det som systemet kan göra är att hålla underlaget: varukod och nettovikt per artikel, importerad kvantitet per period och leverantör, och de leverantörsuppgifter som utsläppsberäkningen vilar på.

I Fluit finns HS-koden och nettovikten på artikeln, samma uppgifter som används för tullhantering och för punktskatt. Punktskattemotorn har dessutom per kilo koldioxidekvivalent som beräkningsbas, vid sidan av per kilo nettovikt, per styck och procent av värde, vilket gör att en avgift av CBAM-karaktär kan räknas fram på en orderrad när underlaget finns.

Rapporteringen till myndigheten gör du fortfarande själv, och underlaget om utsläpp per leverantör behöver du fortfarande begära in.